gud, jag kan inte minnas sist jag kände sådan meningslöshet, sådan tomhet. måtse varit någon gång i högstadiet... för efter det hade jag ingen anledning att känna så. jag fick något, någon, som kompletterade mitt inre, som gav syfte. nu har meningen tagit slut och allt känns så flyktigt. allt tar slut eller försvinner bort i tiden. just nu längtar jag bara till den 31 augusti. en fresh start så att säga.

äsch, jag vet inte vad jag svamlar om längre... förstår knappt mina egna tankar längre. får väl skylla på memory lane och en släng av ensamhet.